Jag försöker skynda mig att njuta av sommaren

Sommaren är här och nu försöker jag skynda mig att njuta, utan att för den skull stressa ihjäl mig. Korta svenska somrar är inte att leka med om man som jag tillhör den lite mer nervösa personlighetstypen. Jag har sprungit omkring som ett torrt skinn mest hela dagen och luktat på blommorna, doppat tårna, ätit glass (trots regnet) och försökt att insupa alla somriga intryck, för det dröjer inte alls så länge innan det är dags att baka saffranskringlor igen medan snöflingorna faller utanför fönstret…

Nehej- nu var jag där!
Jag ska inte alls stressa och gå i förväg i tankarna. Jag ska njuta av livet här och nu. Jag har gått en kurs i stresshantering och har förstått vikten av att leva här & nu. Sommaren är här och jag ska inte alls ha bråttom, trots att jag har livserfarenhet och är väl medveten om att redan nu är vi på väg med stormsteg mot adventsmys, granbarr och diverse förbaskade ljusgirlanger. Nej, nu gäller det att tänka positivt och skynda sig att få lite färg på de här gråvita benen innan snöflingorna fall…
Nu var jag där igen…

Sommaren är här nu. Ja det är den verkligen!
Visserligen är det snart höst men det ska jag inte alls bry mig om just nu. Jag ska bara njuta av mitt nya och mycket mer avspända sommarliv. Jag ska skynda mig som bara den att njuta av den här härliga – visserligen korta, men underbara sommaren… som bara flyger förbi och innan man vet ordet av står man där i höstrusket och ångrar att man inte njöt ordentligt av de där två-tre varma sommardagarna som vi ändå fick…
Jaha ja. Var jag där igen nu?

 

Mitt 70-tal var en musbrun gråzon

Jag är 60-talist. När jag växte upp hade man rundklippt lugg, hängslen och musbruna manchesterbyxor ända tills man slutat mellanstadiet. Dagarna i ända flätade man sina plastband där på lekskolan, Man satt i ring och klappade händerna, lade platta urtrista saker som kallades Flano på bordet eller kröp genom pedagogiska träkuber som låg utspridda på golvet. På den tiden visste alla vem fluortanten var och vad som skulle hända om man inte sköljde ordentligt – då skulle tandtrollen Karius och Baktus dyka upp. Barnmusiken var obegriplig: ”En liten klapp. En liten klang. Var inte slapp. Var inte bang”. Vadå ”bang”? Jag begrep mig aldrig på det där.

Obegripliga barnprogram
Det var först 1970 som regelbundna färg-TV sändningar började och man visade då sex färgtimmar per vecka. När min dotter var 4 år summerade hon det hela så här: ”Först levde dinosaurierna på jorden, sedan kom grottmänniskorna. Sedan föddes min mamma och då var allt svartvitt. Sedan blev allt färgglatt”.
Jag är beredd att hålla med henne litegrann. Visst kan jag tycka att informationsflödet idag är för stort och visst sänds det alldeles enorma mängder av tecknade barnprogram nästan dygnet runt, men det var ändå inte bättre förr, på min tid.

Det skulle dröja länge innan färg -TVn gjorde entré i mitt barndomshem, men det gjorde ingenting. Barnprogrammen skulle nog ändå ha varit lika gråtrista och omöjliga att förstå sig på. Var de överhuvud taget gjorda för barn?
Varje dag, klockan halv fem, cyklade Clownen Manne omkring på sin träningscykel framför en konstgjord kuliss och utförde sin pantomimteater. Jag begrep aldrig vad han ville säga. Undrar just om han förstod det själv. Jag kände mig mest skrämd av alltihop.

”Storpotäten”- om man inte hade varit rädd innan så blev man det nu
70-talets barnprogram bestod för det mesta av en serie diabilder som föreställde tråkiga höghus i någon miljonprogramsförort medan en speakerröst berättade att ”Här bor Olle. Olles föräldrar är skilda. Olle är ett nyckelbarn”. Och inte blev det bättre när Staffan Westerberg började leka invecklade ensamlekar i TV-rutan och hävdade att ”jorden är platt som en pannkaka”. Om man inte hade varit rädd innan så blev man det nu. Den där storpotäten kunde ju skrämma livet ur vem som helst.

Jag kan förstå att man då, precis som nu ville informera och lära barnen något, men resultatet blev djupa, konstiga och politiskt vinklade barnprogram. Som barn kunde man lätt få för sig att världen var en riktigt obehaglig och orättvis plats att bo på och att barn for illa överallt. I förorterna irrade de ensamma nyckelbarnen omkring, överallt på jordklotet var det svält och i pannkakan härjade den orättvisa storpotäten. Och ingenting kunde man göra åt det.

”Fem myror” ställde allt tillrätta
Som tur var kom ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och ställde allt tillrätta. Pedagogik blandades med kreativitet. Äntligen ett program som riktade sig till barn och trots att vi ännu inte hade färg-TV hemma hos mig, så var hela programserien som en fantastisk färgsprakande show. Det var då allt det roliga började och man började ana ljuset i den gråtrista tunnelns slut.

Mina syskon som är äldre än jag, hävdar att 70-talet var en härlig tid att vara ung på, så jag kan ha fel, men vi bär ju alla våra personliga referensramar inom oss och för mig kommer 70-talet alltid att förbli en musbrun gråzon.

Möjligheternas dag

 

När jag vaknade i morse var jag trött, men trött på rätt sätt. Inte så där tråkigt trött som jag är måndag till fredag, då jag bara hasar omkring mest hela morgnarna och letar efter kaffebryggaren utan att hitta den. Nej, i morse var jag trött på ett lite mer sprudlande sätt. Varje lördag vaknar jag nämligen med en känsla av inre spänning och en positiv förväntan. Lördag är lite grann som julafton och jag tänker varje gång ”Vad är det för spännande som ska hända idag?”. Oftast visar det sig att det inte händer ett endaste dugg, men lördag är i alla fall möjligheternas dag, den lediga dag då det kunde ha hänt en massa spännande grejer…

Jag drack kaffe och satte på radion. ”Ring så spelar vi” kan få vem som helst att känna sig stressad, för när man har lyssnat en stund så inser man att solen skiner precis överallt i hela Sverige. Utom här. Och alla människor har middagsbjudningar att planera. De renoverar köken, tar långpromenader med hunden, leker med barnbarnen och åker slalom i backarna redan före klockan åtta på lördagsmorgonen. Jag fick prestationsångest av att lyssna på radion och började städa ett gammalt skåp under diskbänken. Kan dom så kan väl jag…

Men så mindes jag att det är lördag. Möjligheternas dag. Det är ingen idé att stressa och slita ut sig i förskott genom en massa onödigt hushållsarbete en lördag. Mycket bättre att sitta här, lite avspänt förväntansfullt med ännu en kopp kaffe och liksom suga på karamellen så länge det bara går, för redan imorgon är det söndag. En dag som sällan bjuder på några större överraskningar. Redan när man vaknar imorgon bitti, så vet man att det snart är måndag och de där rackarns måndagarna vet man ju precis var man har. Men idag är en helt annan och mycket, mycket bättre dag.

Knasig av fullmånen

Man blir lite mer knasig av fullmånen. Det där har jag läst om. Man kan inte sitta stilla. Man bara irrar omkring, blir rastlös och ramlar ur sängen.

Vid det här laget skulle jag egentligen sitta lojt tillbakalutad med en god bok, men istället springer jag omkring här mest hela tiden och torkar bord, stryker dukar, slätar till gardinerna och grejar med mattorna. Det måste vara månens fel alltihop. Alldeles snart syns den på himlen, jättestor, rund och full. Och då blir det så här.

Man blir lite mer knasig av fullmånen. Det där har jag läst om. Man kan inte sitta stilla. Man bara irrar omkring, blir rastlös och ramlar ur sängen. Dessutom är jag Kräfta och enligt astrologiböckerna är vi kräftor som små känsliga ”månmagneter” som helt följer det här med ebb- och flod. Därför är det inte alls konstigt att jag alldeles nyss har kammat mattfransarna i hela lägenheten (och även i grannens lägenhet) och planerar att plantera om alla mina krukväxter, samt tapetsera om hallen redan ikväll.

Fullmånen är inte att leka med. Man har gjort vissa undersökningar som har visat att om fullmånen infaller under en löningshelg så blir det extra stökigt på sta´n. Det beror på att vätskor stiger under fullmånens påverkan. Vinodlare har vetat det där sedan urminnes tider och sätter inte kork på flaskorna förrän efter fullmåne. Nu vet jag inte om det här har några vetenskapliga belägg, men nog tycker jag att månen påverkar både ditt och datt. I alla fall i mitt liv.

Jag har märkt att även min menstruation följde månen, på den gamla goda tiden när det begav sig – så det här, att jag irrar omkring här och utför en massa märkliga saker en helt vanlig onsdagskväll – det kan bero på månen. Eller så är det något svårartat klimakteriesyndrom som forskarna ännu inte har lyckats råda bot på.

 

Guldkornen i tillvaron

När livet känns trist och deppigt, då brukar jag försöka att peppa upp mig själv genom att se allt från den ljusa sidan. Det gäller ju att fokusera på det som trots allt är bra och att försöka hitta de små guldkornen i tillvaron. Ibland går det inte alls hur mycket jag än försöker och då försöker jag istället att skratta åt alltihop. Det finns oftast något att skratta åt i eländet.

När inte det heller hjälper – som nu till exempel, ja då är det bara att kapitulera och försöka rida ut stormen genom att gråta en skvätt och äta popcorn.

Har man tur så blir man glad. Har man otur så blir man inte det minsta glad, men man har i alla fall haft någonting att pyssla med.

 

Allt jag säger är fel

Nu har jag äntligen insett det. Allt jag säger är fel.
När vi kommunicerar med andra människor och inom oss själva, så fokuserar vi ofta på det vi saknar, det som är fel – på problemen, istället för att fokusera på det vi vill uppnå. Allt det här har jag läst i en väldigt intressant bok.

Om jag vill utvecklas i positiv riktning måste jag börja använda positiva ord när jag pratar om mig själv. Jag borde alltså berätta om allt som är bra med mig och allt som jag har lyckats med, istället för att prata om allt som är fel. Att prata om komplex, misslyckanden och problem (som jag gör) är som att försöka sälja in en vara med hjälp av dålig reklam. När jag skriver om mina fel och brister är det som att försöka göra reklam för mig själv med orden:
”Den här tanten är inget vidare. Hennes bröst dinglar numera som två vilsna bananer”.
Tänk om jag istället hade sagt att mina bröst faller, eller kanske ännu bättre – att de utvecklar sig i en spännande bananformation. Det hade säkert fått en större, mer positiv genomslagskraft?

Nu börjar jag mitt nya, mer positiva liv där jag bara kommunicerar i positiva ordalag. Om jag hade gjort det tidigare så hade jag kanske till och med fått en flirt vid det här laget…men nu sitter jag istället här, alldeles ensam och desillusionerad.
Nehej! Nu var jag där igen!
Så känner jag mig inte alls! Jag känner mig som en glad och självständig kvinna som är själv. En glad och självständig singelkvinna som är ute på spännande och gåtfulla vägar i livet. Jag är inte alls medelålders och deprimerad. Jag är bara lite övermogen och lågmält gladlynt. Ja, det är jag nog minsann 🙂

Foto: Tanten

 

Vara snäll

”Du är för snäll” säger människor och så tittar de på mig så där medlidsamt, som om jag vore lite dum.  Man måste tänka på sig själv i första hand. Man måste stå på sig, annars blir man utnyttjad.  Man måste ta för sig. Man kan inte tänka på andra och vara snäll hela tiden.

Jag kanske är snäll men det innebär väl inte att jag är dum, tänker jag. Men samtidigt undrar jag om det verkligen är sant. Är jag kanske i själva verket en person som inte vet mitt eget bästa? Finns det över huvud taget något värde i att vara snäll?
Kanske har omtänksamhet och vanlig hederlig snällhet inte längre någon plats i vårt samhälle där man hyllar individualism och prioriterar den egna personliga utvecklingen? Sköt dig själv och strunta i andra…

Är snällhet synonymt med dumhet? Är det i själva verket en svaghet?
I naturen råder väl helt andra lagar.  I naturen är det bara den starkaste, den som kan ta för sig, som överlever. Varför inbillar då jag mig att det finns ett värde i att behålla snällhet och en smula naivitet genom hela livet?

Men jag vill möta människor och tro det bästa om dem. Varje gång. Vill fokusera på det positiva som varje människa har. Jag har blivit sårad många gånger, men jag klarar inte av att bära agg och förbittring. Jag mår inte bra av det, så jag väljer att förlåta och gå vidare. Det är ingen barmhärtighetshandling.
För mig är det livsnödvändigt.

Så länge jag kan ge av mig själv, från hjärtat, så länge känner jag mig levande och jag vill inte alls tro att kraften sinar om man ger mycket av sig själv till andra. Jag har också haft de där dagarna när jag har tänkt, att nej nu måste det bli en ändring. Nu har jag givit och givit och ingenting får jag tillbaka? Ingenting! Nu måste jag börja tänka på mig själv.  Men det verkar som om jag och den attityden inte alls går ihop, för efter att jag har tänkt på bara mig själv under en hel halvtimme så känner jag mig alldeles tom.
Hur kul är det att gå omkring och tänka på mig själv? Var finns kraften då jag slutat att ge av mig själv?

Vänlighet föder vänlighet och när jag ger av mig själv, från hjärtat, så får jag så mycket tillbaka. Snällhet förknippas kanske med naivitet, men jag tror att man kan behöva den inställningen på livets ibland så tuffa stigar. Det är en utmaning att behålla den genom hela livet, men jag hoppas att jag lyckas.

I naturen är det bara den starkaste, den som kan ta för sig, som överlever. Varför inbillar då jag mig att det finns ett värde i att behålla snällhet och en smula naivitet genom hela livet?

 

 

Lagen om minsta ansträngning

Vill jag se en film och äta popcorn så vill jag. Det finns liksom inte så mycket att göra åt det, annat än att acceptera det hela och bli ett med naturen.

I dag försöker jag lära mig att leva enligt den fina gamla principen ”lagen om minsta ansträngning”. I den gamla vediska vetenskapen är denna princip känd som att hushålla med resurserna. ”Gör mindre och åstadkom mer” är budskapet och just idag håller jag på att lära mig allt det där.

I Deepak Chopras lilla bok ”Livets 7 andliga lagar” berättar han att fåglar inte försöker flyga. De bara flyger och fladdrar som om de inte hade gjort annat. Och blommor försöker inte blomma. De blommar och har sig mest hela tiden, utan att de har en aning om varför. Därför är det ju alldeles galet att jag springer omkring här och försöker anstränga mig att göra en massa trista saker mest hela dagarna.

Istället kan jag omfamna nuet och smälta samman med det. Det är så enkelt så jag begriper inte alls varför det känns så svårt. Det handlar bara om att släppa taget om alla måsten och istället omfamna varje sekund. Det har jag försökt göra ända sedan i morse. Om jag bara kan lära mig den här enkla men väldigt svåra konsten så kommer mirakel att ske med mig. ”Någon slags inre glöd och en extatisk gnistra kommer att tändas”, lovar Chopra.

Om jag inte hade läst den här boken så skulle jag kunnat arbeta flera timmar helt i onödan, för att senare kasta mig över dammsugaren, men idag tänker jag inte alls gå emot min natur genom att försöka jaga fatt på de små dammråttorna. Nej, idag får de ligga där och skräpa i hörnen utan att jag bryr mig det minsta om dem. Och inte tänker jag utföra en massa andra onödiga måsten heller. Just idag tänker jag bara försöka anstränga mig att bli ett med min inre natur.

Det handlar bara om att sluta upp med att kämpa emot det här ögonblicket, för om man kämpar emot det här ögonblicket så kämpar man i själva verket emot hela universum, skriver Chopra. Och det verkar ju onödigt ansträngande. Då är det mycket bättre att acceptera allt precis som det är. Det ska jag försöka göra resten av dagen. Vill jag se en film och äta popcorn så vill jag. Det finns liksom inte så mycket att göra åt det, annat än att acceptera det hela och bli ett med naturen.

 

Det blir ingen brunnsresa för mig i år

Jag började så smått att planera för en liten brunnsresa. Foto: Tanten

Som ensamstående mamma har jag det ofta skralt i min kassa. Många har genom åren tipsat mig om olika stiftelser och fonder som jag borde söka till. Det finns alla möjliga fonder och stipendium för såna som jag, har man sagt. Så häromdagen gjorde jag slag i saken och gav mig in i fonddjungeln för att försöka hitta någon som passade en smått ålderstigen, ogift dam i sina bästa år.

Genast insåg jag att det faktiskt finns en hel uppsjö av fonder att söka till men de flesta har mer än hundra år på nacken och vänder sig främst till ”studerande adliga ynglingar”, ”välartade gossar boende i Rytterne socken” eller till mindre bemedlade, ”väl aktade” änkor och ”fattiga jungfrur”. Jag insåg snart att jag inte passade in i någon av dessa grupper.

Ska det verkligen inte finnas någon liten fond som vänder sig till äldre ogifta kvinnor eller fattiga mammor? tänkte jag ilsket och beslutade mig för att ge upp mitt sökande.
Men det var då jag upptäckte den – fonden som var som klippt och skuren för mig!
Fonden vänder sig till Pauvres honteux – äldre ogifta kvinnor som har sett bättre dagar. Det är ju jag i ett nötskal! Jag känner mig både övermogen, passé och har sett bättre dagar, tänkte jag och kastade mig ivrigt över papper och penna för att skriva ihop en liten ansökan. Det krångliga franska ordet pauvres honteux betyder blygsamt eller skamset fattig och även det kändes väldigt passande för mig…

Men efter en stund insåg jag att fonden inte alls vänder sig till fattiga tanter från arbetarklassen som alltid har haft det mer eller mindre kärvt ekonomiskt.
Begreppet påvree ångtöö…ja, hur det nu uttalas, omfattar endast människor från borgar- och överklassen som hamnat i obestånd och skäms för att söka hjälp. Visserligen skäms jag också, men något ekonomiskt bistånd lär jag inte få från den fonden…

Jag var tvungen att inse att visserligen är jag både ogift, äldre och fattig, men ändå inte fattig på rätt sätt. Att det ska vara så svårt!

Men så hittade jag äntligen en fond där jag nästan passade in på beskrivningen.
Här erbjuds ogifta, äldre och obemedlade fruntimmer bistånd för en ”bad- eller brunnsresa”. Det var ju inte riktigt en brunnsresa jag var i behov av, men kanske skulle jag ändå ansöka , tänkte jag. Jag menar, det är ju inte varje dag man får komma ut på brunnsresa, men jag insåg strax därpå att det inte blir någon brunnsresa för mig i år heller, eftersom även den fonden bara vänder sig till en viss typ av fruntimmer – nämligen ogifta sömmerskor som bor i Göteborg.

Köpte salva – blev som ny

Jag satt här i godan ro vid min dator när sonen plötsligt stirrade överraskat på mig och utbrast: ”Mamma du ser inte alls ut som du brukar!”
”Jaså, gör jag inte?” svarade jag med lugn och sansad stämma, men inom mig jublade jag. Ett mirakel hade skett! Allt som stod på den där salv-burken var alltså sant!

Efter två smörjningar med anti-rynkkrämen ”Garniers replumping X-arkiv files” eller vad den nu heter, hade jag alltså blivit minst tjugo år yngre! Sonen kände knappt igen mig, så slät var jag! Jag kunde se rubrikerna för min inre syn ”Köpte salva – Blev som ny!” och sedan alla de där tjusiga reklamskyltarna jag skulle bli ombedd att vara med på.

”Mamma!”
Han sa visst något och stirrade fortfarande lika klentroget och överraskat på mig. Jag vaknade upp ur min planering inför kommande artiklar och reklamkampanj kring min mirakel-föryngring och log vänligt mot sonen, som verkade vara en smula upprörd vid det här laget.
”Mamma, du lyssnar ju inte! Jag sa att du ser inte alls ut som du brukar när du har de där fåniga glasögonen på dig!”