Jag är 60-talist. När jag växte upp hade man rundklippt lugg, hängslen och musbruna manchesterbyxor ända tills man slutat mellanstadiet. Dagarna i ända flätade man sina plastband där på lekskolan, Man satt i ring och klappade händerna, lade platta urtrista saker som kallades Flano på bordet eller kröp genom pedagogiska träkuber som låg utspridda på golvet. På den tiden visste alla vem fluortanten var och vad som skulle hända om man inte sköljde ordentligt – då skulle tandtrollen Karius och Baktus dyka upp. Barnmusiken var obegriplig: ”En liten klapp. En liten klang. Var inte slapp. Var inte bang”. Vadå ”bang”? Jag begrep mig aldrig på det där.
Obegripliga barnprogram
Det var först 1970 som regelbundna färg-TV sändningar började och man visade då sex färgtimmar per vecka. När min dotter var 4 år summerade hon det hela så här: ”Först levde dinosaurierna på jorden, sedan kom grottmänniskorna. Sedan föddes min mamma och då var allt svartvitt. Sedan blev allt färgglatt”.
Jag är beredd att hålla med henne litegrann. Visst kan jag tycka att informationsflödet idag är för stort och visst sänds det alldeles enorma mängder av tecknade barnprogram nästan dygnet runt, men det var ändå inte bättre förr, på min tid.
Det skulle dröja länge innan färg -TVn gjorde entré i mitt barndomshem, men det gjorde ingenting. Barnprogrammen skulle nog ändå ha varit lika gråtrista och omöjliga att förstå sig på. Var de överhuvud taget gjorda för barn?
Varje dag, klockan halv fem, cyklade Clownen Manne omkring på sin träningscykel framför en konstgjord kuliss och utförde sin pantomimteater. Jag begrep aldrig vad han ville säga. Undrar just om han förstod det själv. Jag kände mig mest skrämd av alltihop.
”Storpotäten”- om man inte hade varit rädd innan så blev man det nu
70-talets barnprogram bestod för det mesta av en serie diabilder som föreställde tråkiga höghus i någon miljonprogramsförort medan en speakerröst berättade att ”Här bor Olle. Olles föräldrar är skilda. Olle är ett nyckelbarn”. Och inte blev det bättre när Staffan Westerberg började leka invecklade ensamlekar i TV-rutan och hävdade att ”jorden är platt som en pannkaka”. Om man inte hade varit rädd innan så blev man det nu. Den där storpotäten kunde ju skrämma livet ur vem som helst.
Jag kan förstå att man då, precis som nu ville informera och lära barnen något, men resultatet blev djupa, konstiga och politiskt vinklade barnprogram. Som barn kunde man lätt få för sig att världen var en riktigt obehaglig och orättvis plats att bo på och att barn for illa överallt. I förorterna irrade de ensamma nyckelbarnen omkring, överallt på jordklotet var det svält och i pannkakan härjade den orättvisa storpotäten. Och ingenting kunde man göra åt det.
”Fem myror” ställde allt tillrätta
Som tur var kom ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och ställde allt tillrätta. Pedagogik blandades med kreativitet. Äntligen ett program som riktade sig till barn och trots att vi ännu inte hade färg-TV hemma hos mig, så var hela programserien som en fantastisk färgsprakande show. Det var då allt det roliga började och man började ana ljuset i den gråtrista tunnelns slut.
Mina syskon som är äldre än jag, hävdar att 70-talet var en härlig tid att vara ung på, så jag kan ha fel, men vi bär ju alla våra personliga referensramar inom oss och för mig kommer 70-talet alltid att förbli en musbrun gråzon.
